¿No Comprendo?

Vi har precis skypat med vara fina familjer, dom horde inte vad vi sa men fick iallafall se oss. Kul att prata med er! 

Imorgon flyger vi ut till Amazonas tidigt pa morgonen. Hors nar vi kommer tillbaka pa onsdag!  

Manga grattiskramar till Gosta som fyller 75 idag!

Nu gar vi och solar..

Imorse visade vi var karlek till henne genom att sjunga mycket vackert nar hon kom ut ur duschen.

Puss och kram och grattis!

¨Sorry mamma, igar cyklade jag pa varldens farligaste vag...¨

Igar cyklade vi alltsa pa vagen som kallas ¨Bolivias Death road¨. Den anses, enligt dom som overlevt, vara varldens farligaste vag... Det var AWESOME!

Vi startade pa 4700m hojd. Dar fick vi ¨frukost¨som bestod av en banan och en bit sockerkaka. Naringsrik (potentiell) sista maltid... Vi utrustades aven med skydd och hjalmar samt varsin mountainbike. Instruktioner om hur du (forhoppningsvis) overlever foljde (¨Hall er till hoger, sa nara kanten som mojligt¨). Sedan bar det av!

Det fanns tva olika sorters cyklar att valja mellan: Full suspension och Half suspension. Vi hade valt Full, andra hade inte det... Citat av engelsman som precis slagit i sina privata delar:
"Aooouch! Well.. Lucky I have two!"

Forste delen av vagen var riktigt tuff. Det sporegnade (citat av guiden: ¨Jag har aldrig varit med om sahar daligt vader¨) och dimman gjorde att man inte sag sa mycket alls. Efter 4 timmar, flera vurpor, ett jordskred och tva overkorda kycklingar (Agnes: Det var inte meningen!) kunde vi gratulera oss sjalva till att ha overlevt varldens farligaste vag!  Vi vet inte riktigt hur vi battre ska forklara denna upplevelse. Det ar nagot vi aldrig kommer glomma!

I brist pa fler ord kommer har bildbevisen:

Sitter och väntar på våra Quesadillas här i baren, gött häng helt enkelt. Är sjukt taggade för morgondagen!! Berättar mer imorgon kväll när vi kommer tillbaka..

Ja, vi bor på en nattklubb!

Tredje dagen i La Paz (second edition). Lite för mycket tid, lite för mycket shopping. Gårdagen i punktform:

* En spännande utflykt till "Witches market" (som visade sig vara ett litet stånd, där vi dessutom redan hade varit 2 gånger)
* Mojitos (lite för starka, lite för billiga)
* Screaming orgasm (drinken, tyvärr)
* En israel med flaggan i topp (inte mycket att hänga i granen, iaf inte i en svensk julgran)
* UNO-spel i baren med två australiensare (som hävdade att vi hade konstiga regler)

I ovan nämnda bar spelar dom förövrigt sjukt bra musik!

Vi uppskattar numera:
* Varma duschar med stark stråle (jämförelse: en gång i Cochabamba tog det ca 30 min för Agnes hår att ens bli blött)
* Engelsktalande personal
* Öronproppar och sovmask (lifesavers!)
* Rena kläder (bara använda 3 dagar)
* Kek

Vi brukar, på tal om ingenting, vara väldigt bra på att hitta look-alikes när vi är ute och reser. Nu har vi dock kört fast helt. Vi kan VERKLIGEN inte komma på vem killen i baren är lik...

Tillbaka i La Paz. Wild rover hostel har tagit över Stickys plats som "Nästan som hemma"!

Dagens kommentar:
J: Jag ska bara ta av mig BHn
A: NEJ! Gör inte det!!! Det är trångt här inne som det är!

Vad är grejen med Enrique Iglesias?
Bara på morgonen idag har vi hört 3 latar med honom och dessutom en inte helt okej cover-version av en kille på gatan!

Vad är grejen med "karnivalen" alla snackar om?
Vi har vart har i 5 dagar, blivit tillfrågade om vi ska "kolla på karnevalen" minst 7 ganger, men inte sett ett enda spår av nagon karneval?? (Förutom att fyllona i rummet brevid vårat såg ratt sletna ut imorse)

Vad är grejen med tågspåret?
Som gar ratt igenom marknaden i stan.

Här följer en lite utförligare redogörelse för vad som EGENTLIGEN hände på Policlinica Oruro (aka "sjukhuset") mellan 2/2-4/2:

Det hela började på den "korta" resan på 4 timmar från Cochabamba till Oruro.


 Emelie började känna sig lite hängig och och satt sista halvtimman med näsan ut genom fönstret (att hon inte hade hela huvudet utanför berodde på att fönstret hade fastnat med en öppen springa på ca 5 cm och varken gick att öppna mer eller stänga).

Josefine fick äran att sitta brevid en "cholita" (= liten boliviansk kvinna med hatt, stor kjol och ännu större packning). Hennes resesällskap inkluderade hennes barn/barnbarn som tydligen skulle stå upp hela vägen, för han hade inget eget säte. Ungen var förövrigt den första som vunnit en "stirr-leksmatch" mot Agnes. Det säger en hel del.

Agnes resa förlöpte utan större hinder, förutom de första 15 minutrarna som inkluderade kort (läs: normallång med bolivianska mått mätt) man med mycket irriterande röst. Trodde till en början att han pratade om bussbolaget men det visade sig sedan att han gjorde reklam för tandborstar. Döm av vår förvåning när han pratat i 10 minuter om "bussbolaget" och sedan langar fram en tandborste och tandkräm ut sin bröstficka!

 Som sagt, när vi kom fram till Oruro mådde Emelie inte speciellt bra, och när vi sedan anlände till det mycket "fräscha" och "gästvänliga" hostelet kände sig även Agnes lite halvkass. Vårt rum fick smeknamnet "fänglesecellen" och var ett rum på ca 5X5 m.

 Natten var inte så trevlig.

Dagen därpå kände sig både Em och A lite bättre och vi bytte, tro det eller ej, hostel. Lite senare på kvällen återkom sjuklingarnas symptom och vi bestämde oss för att åka till sjukhuset.
   Väl där kom vi in på "akuten" direkt eftersom den gråtande gringan (Emelie) skrämde slag på halva sjukhuspersonalen. (Info: I Bolivia gråter man inte för småsaker. Att vi dessutom uppenbart var turister gjorde nog också sitt till). Läkaren klämde på E's mage och ställde diverse frågor som J sedan, med hjälp av boken "Spanska på resan" fick översätta. På vår fråga om det fanns någon engelsktalande läkare på plats blev svaret nekande.
   En miljon nålstick och ett urinprov i marmeladburk senare kom det dock fram att det fanns en läkare som "kunde lite engelska". A började också känna sig sämre och fick ta plats i båset brevid E's. Väl där visade den "engelsktalande" läkaren prov på sina djupa kunskaper i språket:
Läkeren: Yoo, che?
Agnes:  What?
Läkaren: Che, che?
Agnes (Som inte kan Kinesiska): Sorry, I don't understand?
Läkaren: You seet char? (Pekar på en stol)
Agnes: Jahaaa, chair!


 Det beslutades att Em och A skulle vara kvar över natten. De fick ett dubbelrum (efter att J fått välja mellan "Habitación economico" och "Habitación exclusivo" och sedan fått berättat för sig att enbart den senare kategorin var tillgänglig). Väl där kommer en kostymklädd herre in och sköterskorna blir lite smått hispiga. Vi gav herren namnet "överhuvudet" eftersom han verkade vara någon slags chef. Han luktade förövrigt väldigt starkt av rakvatten.

Natten passerade inte helt ostört då sköterskor kom och gick med jämna mellanrum. Dropp och knöliga sängar (A och J fick skeda) gjorde inte direkt det hela bekvämare.
   Morgonen började med en brutal väckning eftersom det var mycket viktigt att patienterna blev ombäddade innan "överhuvudet" skulle komma in. Det var faktiskt så viktigt att två olika sköterskor kom och bäddade om oss med ett mellanrum på 5 minuter (om det berodde på dålig kommunikation eller överdriven ordningsamhet förtäljer dock icke historien).
"Överhuvudets" utlåtande: Ett dygn till på sjukhuset.

 Dagen gick myyyycket långsamt och avbröts endast av att sjuksköterskor kom in för att byta dropp, "umgås" och klappa oss på huvudet samt påpeka att vi hade väldigt ljusa ögon. En sköterska kom även in, började bläddra i en av våra "Veckorevyn-tidningar" och kollade mycket intresserat på när vi spelade "UNO".
   Vi drog slutsatsen att vår närvaro, i egenskap av las gringas i rum 9, inte var en vanligt förkommande syn.

Skämt som uppstod:
"Ska vi spela UNO med DROPP?"
"Vi ska faktiskt ut i dag, mitt lilla dropp och jag"
"Droppa attityden"
"Oj, Em, är det du? Jag kände inte igen dig utan droppet!"

Igår blev vi, efter mycket om och men, utskrivna (eller ja, J var ju aldrig inskriven från första början). På menyn : Bröd, äggmacka och vila.

Idag: återhämtning och korta promenader till marknaden och busstationen.

Imorgon: Förmodligen tillbaka till La paz.

...och mar under omstandigheterna bra. Agnes och Emelie blev utskrivna fran sjukhuset idag och Josefine funderar starkt pa en ny karriar som tolk pa sjukhus. Hon kan numera oversatta bade "Jag mar illa!" "Det gor ont!" och "Maste jag ta den dar sprutan ocksa?"

Puss och kram


Agnes nr ar inte alls det foregaende utan:

+46730-84 14 33

Agnes telefon fungerar nu!

+46730-84 14 13

...Så var Jesus-stayn stängd på måndagar! Vi började gå upp för vad som borde kallas Mount Everest, gav ganska snart upp och fotade istället oss själva med kaktusar. Givande det med. Förutom för Josse, den klantigaste av oss, hon fick såklart en tagg i fingret. Som den hypokondriker som hon är trodde hon självklart att slutet var nära och började gorma om testamente och vem som skulle få hennes favorittrosor..

Varmt idag också, säkert 26-27 grader. Agnes tvingade sig själv att gå med långärmad tröja hela dagen. Inte värt att riskera fler röda "haklappar". Vi hamnade tillslut på en marknad, medan vi står och kollar på armband kommer det fram en man och säger "hör jag svenska?". Vi brydde oss till en början inte, trodde väl att vi drömde. Efter x antal försök förstår vi att mannen faktiskt pratar med oss. Det visade sig, helt random, att han undervisade i spanska på Göteborgs universitet. Small world. Mannen (Julio Alberto Rodriguez) ville äta middag med oss men vi avböjde, vänligt denna gången, eftersom vi åker vidare imorgon. Blev dock rätt impade när han langade fram visitkort och bad oss ringa om det var något. FETT värt!

Dagens roligaste scenario utspelade sig på lunchrestaurangen:
Josse går på toa. Lämnar sin tallrik och beodrar oss att vakta den noggrant och under inga omständigheter låta något hända med den. Ganska snart kommer det fram en servitör och tar Agnes och Emelies tallrikar. Vi börjar bli lite smått oroliga när han sträcker sig fram för att ta även Josses tallrik. Agnes drar undan den och skriker "NO". Han vänder sig till Emelie och drar världens längsta fras på spanska. Emelie svarar "Eeeh, muy rico". Detta betyder "Det var gott", servitören fortsätter prata och vi förstår ganska snart att han inte frågade "Var det gott?" utan undrar om vi är färdiga. Paniken sprider sig. VART ÄR JOSSE? Vi kollar på varandra och försöker få fram att vi inte pratar spanska, något som egentligen borde vara uppenbart. Det hela slutar med att Emelie skriker "We NO speak spanish!!!" Servitören skrattade lite åt oss och gav snart upp. Detta kan även ha haft något att göra med Agnes stenhårda grepp om tallriken..

...här vill Emelie tillägga att hon egentligen kan den rätta frasen på spanska. Men ni vet, i stundens hetta är det inte så lätt att klämma fram spanska med rätt böjning och tempusform.

Exempel
Emelie: Det enda jag kan på spanska är "muchos marchas" (betyder mycket hålligång)
Josse: ...till och med det var fel!

Imorgon åker vi förhoppningsvis vidare från Cochabamba till Oruro. En inte alltför lång busstur på cirka 4 timmar, ändå har vi laddat ordentligt med nötter och frukt. Ni känner ju oss!

Fräscha som få!







...så kom det ett batteri gående




"Vi har något vi vill berätta..."




Seriösa kartläsare.

Bussresan till Cochabamba

Agnes morgon: Vaknar 06.30. Kollar höger, kollar vänster. Ingen vaken. Suckar djupt. Läser 1 sida. Ger upp. Sätter på datorn och mailar mamma.

Emelies morgon: Vaknar 06.45. Undrar vad f*n som är i mitt ansikte. Inser att det är myggnätet (som jag omsorgsfullt satt upp med en kedja i gardinstången kvällen innan). Kollar vänster. Ser att A är vaken. Orkar inte bry mig. Försöker somna om. Ger upp. Börjar prata med A.

Josefines morgon: "Jag är Carrie i Sex and the city och måste välja mellan två snygga killar (oroa dig inte älskling! Du var en av dem!, vet dock fortfarande inte vem jag valde). Hör två idioter prata. Undrar vilka de är. Inser att det är E och A. Omvärderar idiotstatusen. Grymtar, suckar och informerar dem om att de förstörde min chans att välja mellan två snygga killar.

Gemensam morgon:
Vi inser att vi vaknat tidigare än förväntat. Går spända ner för trappan för att utforska frukostutbudet (citat: Det kan ju knappast vara sämre än det förra stället). Kommer in i matsalen. Tittar höger, tittar vänster. Var är keket? Ser de en brödbit i en korg. Em smörklick och en ketchupklick på en tallrik. Grattis till oss själva! Vi trodde inte det kunde bli sämre så kunde det det! (PpP)

J och A springer med lätta steg över gatan för att köpa varsin drickyoghurt. Välkommnar morgonens frukost!
Inser vid ungefär samma tidpunkt att våran tvättade tvätt (med Js sista trosor!) inte alls hade torkat under natten. Akut tros-kris!

Resten av dagen i punktform:

• Hitta turistbyrå (vi hittade turistpolisen, han gjorde så gott han kunde!!!)
• Leta efter turistbyrån (Stängt. Eller vem är det där? Nähä han fixade bara trädgården...)
• Sitta på parkbänk (Agnes: Där går ett batterii....Så kom det ett batteri gående!)
• Drar dåliga skämt om batterier som är ute och går. Laddat!
• Får nästan en vattenballong i huvudet. (Det är tydligen en grej man gör här. Vi kanske ser smutsiga ut, inte vet vi. det har iaf hänt oss två gånger!)
• Undrar om killarna här har dålig smak. (För vi är verkligen jäääättefula och ändå visslar och vinkar dem till oss)
• Inser att vi "misstolkade" kartan lite igår och att Lonely Planet inte alls hade fel. Restaurangen vi letade efter låg exakt där den skulle. Och gatan var inte alls försvunnen.
• Är i mathimmelriket. Det finns proteiner på menyn!
• Och pasta!
• Och ett fräscht badrum!
• Går mätta och med en konstig känsla av att vara lite fulla, ifrån restaurangen. (Fulla av glädje mamma!)
• Är tillbaka i Ica-himmelriket! Affären har det vi kräver nuförtiden, dvs inte mycket!
• Går nöjda, men lite fattigare, därifrån.

Ikväll: Myslördag!! Film och Marabou!
Imorrn: Jesus-statyn!

Buenas tardes.

Börjar med att berätta om gårdagens middag. Scenario:

Vi börjar vid kl 18.00 (lokal tid) känna oss lite hungriga i magen. Tänker att det är nog bäst att vi börjar leta kek.
Går ut på gatan, går förbi två matställen precis utanför hotellet, ett är en pizzeria och ett är ett ställe som enbart serverar friterad kyckling. Känner oss inte sugna på någotdera och fortsätter att leta.

Kl 19.00
Vi börjar bli lite lätt desperata. Upprepar tidigare nämnt mantra: "Det finns ju för f*n inget att äta!" (Obs! Notera censuren).

Kl 19.12
Köper en banan

19.42
Börjar snegla hugrigt på matstånden där hela grillade/friterade kycklingar är uppradade. Till och med vegetarianen börjar bli sugen.

19.52
Vi börjar ge upp och Emelie kläcker idén att pizza vore ju faktiskt riktigt gott.

20.00
Slår oss ner på pizzerian, ca 15 m från vårt hotell. Beställer pizza för 10 pers (med bolivianska mått mätt) och lämnar en timma senare pizzerian. Tallrikarna slickade, magarna fulla.

Agnes artikulerade till servitrisen på tydlig svenska:
V-I   S-I-T-T-E-R   U-U-U-T-E

Följande scenario utspelade sig  även när vi skulle beställa:
Servitris: Vad vill ni ha att dricka? (Förtydligande: hon pratade alltså inte svenska utan sa det på spanska)
Vi  (till varandra): Ska vi ta Fanta?
Agnes: Neej, vi kan väl ta vatten?
Josse: Nää men vi kan väl ta fanta?
Agnes: Men vatten tar vi då va?
Josse (till servitrisen): DÅ tar vi fanta!
Servitrisen går iväg.
Agnes: Jaha....

Vi fick ju iaf middag igår också...

Det är 25 grader och strålande sol!
Kachiiiing!

In your face! Hur många grader har ni?









p.s.1. Josefines mobil funkar förmodligen! Hon lyckades iaf skriva ett sms som skickades.

Nivå på denna dag jämför med igår: Som att jämföra Stenkullen med Gråbo, så sjuuuuukt mkt bättre!

Vaknade kl mkt tidigt av att Agnes välte ur sin säng under mycket ljudliga former.

Här avbryter vi för ett viktigt meddelande. Agnes gränslade precis sin ryggsäck på ett väldigt...barnförbjudet sätt.

Tillbaka till berättelsen:

Vi har lovat att träna duktigt under vår resa, så det gjorde vi. I ca 12 min. Mycket effektivt måste vi tillägga.

Sedan bar det av ut på stan för att hitta kek. Inget var öppet. Så vi gick omkring och försökte hitta ett nytt hostel eftersom vi var lite trötta på den sprudlande och övertrevliga personalen på det gamla.

Efter fem försök lyckades vi hitta ett hotell verkade bra. Det uppfyllde våra viktigaste krav: frukost, sängar och internet (Agnes började nästan gråta när vi fick se skylten om Wi-Fi (trådlöst internet)).

Efter det gick vi ut på upptäcksfärd i staden. Vårt mål för dagen var att hitta en "supermercado" (en Supermarket) som vi hade läst om i Lonely Planet. Efter 3 dagar utan Ica försmäktade vi i denna stad, typ. Efter en timmas vandring, åtskilliga tittar på kartan och världens upptäcksfärd senare anlände vi till Ic Norte. We were in supermarket-heaven. Agnes fällde en tår, Josse blev alldeles till sig och Emelie hjulade mellan hyllorna. De hade till och med rullkorgar!!! Vi gick om i trans genom affären medans änglakören sjöng i bakgrunden. Det slutade med att vi köpte toapapper och nötter. Listan på vad vi ska köpa imorrn är dessto längre. (De stora ryggsäckarna ska fyllas!)
För att inte överdriva alltför mycket så gick vi ut ur affären som tio gånger lyckligare människor än vi hade varit innan.

Näst på checklistan stod att hitta kek. Det visade sig vara svårare än att hitta en bolivian över 1.50. Helt omöjligt dvs. Ungefär såhär såg det ut på menyn när vi lyckades hitta en restaurang:
Kött med ris
Köttt med potatis
Kött med ägg
Kött med grönsaker
Vitt bröd.

Vegetarianen kände sig inte helt nöjd med urvalet och vi fick leta vidare.
Behöver inte ens gå in på vilket nerköp till kek vi tillslut fick tag i. Blir fortfarande lite illamående vid tanken.

MEN vi har det bra! Cochabamba är superfint och lite medelhavs-style med palmer, små tanter i färgglada kläder och muchos chicos morenos (titta mamma L, nu fick du nytta av dina spanskakunskaper!).

Och igår såg Emelie en alpacka så nu är också hennes lycka gjord.

Word out.
E, J & A

Riktigt så illa kanske det inte var, men nära nog. Gårdagen bestod nämligen av en 8 timmars lång bussresa från La paz till Cochabmba. Dagen började "bra" med varsin vit smörgås och sylt. Hej kostcirkel!
Vi åkte sedan den SJUKASTE taxin i hela Sydamerika och var nära döden ca..... 14 gånger. Här chansar man nämligen i alla korsningar, den som tutar först kör först.

På bussterminalen trodde vi att allting skulle gå rätt smidigt, men icke! Fick "hjälp" av en kvinna som varken kunde engelska eller spanska. Teckenspråk visade sig vara svårare än vi trodde, våra frågetecken i pannan hjälpte inte heller. Tillslut lyckades vi förhandla till oss våra bussbiljetter.
Efter ett kort möte med BBB (bolivias biggest bitch, som var värre än en hungrig agnes med mensvärk) kom vi tillslut på bussen. Insåg ganska snabbt att  vi var de enda turisterna på bussen.

Bussresan orkar vi inte ens gå in på. Varmt och skumpigt. Landskapet bestod till en början mest av öken, för att sedan övergå i öken.
Vet inte om vi nämt detta men vi skriver resedagböcker, idag bjuder vi på ett utdrag ur Agnes dagbok. Följande episod utspelar sig efter cirka 5 timmars svettig bussfärd.

14.15
JAG DÖR!! En random kille ställde sig precis upp på bussen och började rappa och spela panflöjt
.
14.18
Det tar inte slut. Jag måste garva men är rädd för att jag ska bli mördad.

14.20
TUR att jag inte är kissnödig.

14.21
Kul. Nu började han om.

Sen hände det enda bra på hela dagen. Vi träffade Gonzala, aka. Gonza. En kort kille, eller förlåt, lång kille med bolivianska mått mätt. Gonza frågade Josse (på svenska) om hon pratade spanska. HUR konstigt?
Vi förstod inte riktigt varandra men J gjorde sitt bästa och lyckades fixa tallriksögon på samtliga i bussen, "gringan pratar!?". Gud måste ha lagt ner lite extra tid på Gonza för han följde oss sedan ut för att fixa en billig taxi, åkte med i taxin, gick med oss in på hostelet och erbjöd oss sedan en guidad rundtur i Cochabamba nästa dag. Vi vet inte riktigt vad vi svarade men han stod inte i foajen följade dag så vi tror att vi avböjde (vänligt hoppas vi).
Hostelet var... speciellt. Sängarna var välanvända, Liu Wang i Kina lär ha vaknat när Agnes gick upp på morgonen. (Förtydligande från Agnes: Här menar vi alltså inte pågrund av min vikt utan den obefintliga fjädringen i sängen.) Även personalen på hostelet var en klass för sig, sprudlande.

Glömde nämna vårt matintag för dagen:
Tre vita smörgåsar med sylt
Ett äpple
Tre torra kex som smakade kattmat

Märks det att vi verkligen hade en skitdag? Fööör det var det.