¿No Comprendo?

Här följer en lite utförligare redogörelse för vad som EGENTLIGEN hände på Policlinica Oruro (aka "sjukhuset") mellan 2/2-4/2:

Det hela började på den "korta" resan på 4 timmar från Cochabamba till Oruro.


 Emelie började känna sig lite hängig och och satt sista halvtimman med näsan ut genom fönstret (att hon inte hade hela huvudet utanför berodde på att fönstret hade fastnat med en öppen springa på ca 5 cm och varken gick att öppna mer eller stänga).

Josefine fick äran att sitta brevid en "cholita" (= liten boliviansk kvinna med hatt, stor kjol och ännu större packning). Hennes resesällskap inkluderade hennes barn/barnbarn som tydligen skulle stå upp hela vägen, för han hade inget eget säte. Ungen var förövrigt den första som vunnit en "stirr-leksmatch" mot Agnes. Det säger en hel del.

Agnes resa förlöpte utan större hinder, förutom de första 15 minutrarna som inkluderade kort (läs: normallång med bolivianska mått mätt) man med mycket irriterande röst. Trodde till en början att han pratade om bussbolaget men det visade sig sedan att han gjorde reklam för tandborstar. Döm av vår förvåning när han pratat i 10 minuter om "bussbolaget" och sedan langar fram en tandborste och tandkräm ut sin bröstficka!

 Som sagt, när vi kom fram till Oruro mådde Emelie inte speciellt bra, och när vi sedan anlände till det mycket "fräscha" och "gästvänliga" hostelet kände sig även Agnes lite halvkass. Vårt rum fick smeknamnet "fänglesecellen" och var ett rum på ca 5X5 m.

 Natten var inte så trevlig.

Dagen därpå kände sig både Em och A lite bättre och vi bytte, tro det eller ej, hostel. Lite senare på kvällen återkom sjuklingarnas symptom och vi bestämde oss för att åka till sjukhuset.
   Väl där kom vi in på "akuten" direkt eftersom den gråtande gringan (Emelie) skrämde slag på halva sjukhuspersonalen. (Info: I Bolivia gråter man inte för småsaker. Att vi dessutom uppenbart var turister gjorde nog också sitt till). Läkaren klämde på E's mage och ställde diverse frågor som J sedan, med hjälp av boken "Spanska på resan" fick översätta. På vår fråga om det fanns någon engelsktalande läkare på plats blev svaret nekande.
   En miljon nålstick och ett urinprov i marmeladburk senare kom det dock fram att det fanns en läkare som "kunde lite engelska". A började också känna sig sämre och fick ta plats i båset brevid E's. Väl där visade den "engelsktalande" läkaren prov på sina djupa kunskaper i språket:
Läkeren: Yoo, che?
Agnes:  What?
Läkaren: Che, che?
Agnes (Som inte kan Kinesiska): Sorry, I don't understand?
Läkaren: You seet char? (Pekar på en stol)
Agnes: Jahaaa, chair!


 Det beslutades att Em och A skulle vara kvar över natten. De fick ett dubbelrum (efter att J fått välja mellan "Habitación economico" och "Habitación exclusivo" och sedan fått berättat för sig att enbart den senare kategorin var tillgänglig). Väl där kommer en kostymklädd herre in och sköterskorna blir lite smått hispiga. Vi gav herren namnet "överhuvudet" eftersom han verkade vara någon slags chef. Han luktade förövrigt väldigt starkt av rakvatten.

Natten passerade inte helt ostört då sköterskor kom och gick med jämna mellanrum. Dropp och knöliga sängar (A och J fick skeda) gjorde inte direkt det hela bekvämare.
   Morgonen började med en brutal väckning eftersom det var mycket viktigt att patienterna blev ombäddade innan "överhuvudet" skulle komma in. Det var faktiskt så viktigt att två olika sköterskor kom och bäddade om oss med ett mellanrum på 5 minuter (om det berodde på dålig kommunikation eller överdriven ordningsamhet förtäljer dock icke historien).
"Överhuvudets" utlåtande: Ett dygn till på sjukhuset.

 Dagen gick myyyycket långsamt och avbröts endast av att sjuksköterskor kom in för att byta dropp, "umgås" och klappa oss på huvudet samt påpeka att vi hade väldigt ljusa ögon. En sköterska kom även in, började bläddra i en av våra "Veckorevyn-tidningar" och kollade mycket intresserat på när vi spelade "UNO".
   Vi drog slutsatsen att vår närvaro, i egenskap av las gringas i rum 9, inte var en vanligt förkommande syn.

Skämt som uppstod:
"Ska vi spela UNO med DROPP?"
"Vi ska faktiskt ut i dag, mitt lilla dropp och jag"
"Droppa attityden"
"Oj, Em, är det du? Jag kände inte igen dig utan droppet!"

Igår blev vi, efter mycket om och men, utskrivna (eller ja, J var ju aldrig inskriven från första början). På menyn : Bröd, äggmacka och vila.

Idag: återhämtning och korta promenader till marknaden och busstationen.

Imorgon: Förmodligen tillbaka till La paz.