¿No Comprendo?

Riktigt så illa kanske det inte var, men nära nog. Gårdagen bestod nämligen av en 8 timmars lång bussresa från La paz till Cochabmba. Dagen började "bra" med varsin vit smörgås och sylt. Hej kostcirkel!
Vi åkte sedan den SJUKASTE taxin i hela Sydamerika och var nära döden ca..... 14 gånger. Här chansar man nämligen i alla korsningar, den som tutar först kör först.

På bussterminalen trodde vi att allting skulle gå rätt smidigt, men icke! Fick "hjälp" av en kvinna som varken kunde engelska eller spanska. Teckenspråk visade sig vara svårare än vi trodde, våra frågetecken i pannan hjälpte inte heller. Tillslut lyckades vi förhandla till oss våra bussbiljetter.
Efter ett kort möte med BBB (bolivias biggest bitch, som var värre än en hungrig agnes med mensvärk) kom vi tillslut på bussen. Insåg ganska snabbt att  vi var de enda turisterna på bussen.

Bussresan orkar vi inte ens gå in på. Varmt och skumpigt. Landskapet bestod till en början mest av öken, för att sedan övergå i öken.
Vet inte om vi nämt detta men vi skriver resedagböcker, idag bjuder vi på ett utdrag ur Agnes dagbok. Följande episod utspelar sig efter cirka 5 timmars svettig bussfärd.

14.15
JAG DÖR!! En random kille ställde sig precis upp på bussen och började rappa och spela panflöjt
.
14.18
Det tar inte slut. Jag måste garva men är rädd för att jag ska bli mördad.

14.20
TUR att jag inte är kissnödig.

14.21
Kul. Nu började han om.

Sen hände det enda bra på hela dagen. Vi träffade Gonzala, aka. Gonza. En kort kille, eller förlåt, lång kille med bolivianska mått mätt. Gonza frågade Josse (på svenska) om hon pratade spanska. HUR konstigt?
Vi förstod inte riktigt varandra men J gjorde sitt bästa och lyckades fixa tallriksögon på samtliga i bussen, "gringan pratar!?". Gud måste ha lagt ner lite extra tid på Gonza för han följde oss sedan ut för att fixa en billig taxi, åkte med i taxin, gick med oss in på hostelet och erbjöd oss sedan en guidad rundtur i Cochabamba nästa dag. Vi vet inte riktigt vad vi svarade men han stod inte i foajen följade dag så vi tror att vi avböjde (vänligt hoppas vi).
Hostelet var... speciellt. Sängarna var välanvända, Liu Wang i Kina lär ha vaknat när Agnes gick upp på morgonen. (Förtydligande från Agnes: Här menar vi alltså inte pågrund av min vikt utan den obefintliga fjädringen i sängen.) Även personalen på hostelet var en klass för sig, sprudlande.

Glömde nämna vårt matintag för dagen:
Tre vita smörgåsar med sylt
Ett äpple
Tre torra kex som smakade kattmat

Märks det att vi verkligen hade en skitdag? Fööör det var det.